Nyhetsarkiv

Petra Karlsson, Helsingborgs Dagblad 9/4 2002

Arbeten jag fastnade mest för var en svit svartvita tuschteckningar. Dessa bilder är skapade till musik och är tillägnade den avantgardistiske musikern John Cage. De har en öppenhet och en oförutsägbarhet som jag tycker om. De visar på tuschens uttrycksfulla väg över det vita pappret. Svärtan letar sig fram, vilar, rinner, finner ny fart, och då och då dyker gestalter upp i detta annars ickefigurativa skapande. Det är luftigt och lätt, fantasieggande och känsligt.

Gittan Jönssons målningar agerar på ett annat vis, de berättar, de vill övertyga, tveka, kasta sig mellan känslomässiga ytterpunkter. Det svarta finns sida vid sida med det röda, kärleken intill sorgen. På ett sätt har hon alltid haft mycket nära till det personliga i sin bildvärld. Hon skapar i sina målningar scener, dit hon förlägger minnen, längtan, händelser. Inte minst för henne själv rymmer dessa bildrum existentiella betydelser. Hon använder dem för att betrakta, bli tydlig, förstå. Dialogen mellan verk och konstnär är ovanligt öppet redovisad. Det finns privata nycklar – som hon behåller för sig själv; på så vis är bilderna självutlämnande men arketypiska. Ett slags hemligheter vi känner igen.

Färgskalan är ljus; kompositionerna ofta fragmentära. Bildelementen svävar mot en diffus bakgrund som ger associationer till drömmar eller till en tid då centralperspektivets torftighet ännu inte accepterats. Utgångspunkten är vardagliga skeenden av psykologisk karaktär; i bilderna förändrar sig erfarenheter av möten eller avsked till ett slags arketypiska visioner. Tonläget är sorgset, drömskt. Hanteringen är färgad av omsorg.

Nina Weibull, Expressen 14/5 1983

Oväntat börjar refrängen fila i mina öron när jag ser titlarna på Gittan Jönssons åtta stora målningar (utställda på Händer tom 18 maj): Brudparets förväntningar, Bröllopsmarsch, Den stora stunden – de är som hämtade från Savage Rose´s gamla LP ”Dödens triumf”. Men jag tar genast strid med associationen. Här handlar det ju om motsatserna, om gemenskap och det nystartade livets obändiga vitalitet.

Vad skulle väl moroten vara annat än ett givet tecken för livskraft? Den lyser som ett omen över en svartnande himmel, den tronar likt en patriark mellan hustru och barn i jättestillebenet ”Påsk” (målad i samarbete med Kristina Elander). Barnen är rädisor, frun en vackert gul citron.

Lars Nittve SvD 14/5 1983

Och den första bild som möter mig när jag kommer in genom dörren är ett lika fritt rum, ett rum i skimrande ädelstensfärger, som här dessutom får breda ut sig över hela duken. Målningen heter ”Den stora stunden”, en passande titel. Den kan åsyfta det benådade ögonblick då måleriet ”stämde”, då Gittan Jönsson med ett fantastiskt ”måleri-måleri” skapade dukens rika klangbotten, det mångfacetterade bildrummet. Men den stora stunden kan också ha varit när en av facetterna i prismat började gnistra ovanligt klart och öppnade bilden mot en paradisisk vik, där en segelbåt glider fram. . .

Det är en målning som man gärna försjunker i en gång, två gånger, tre gånger. . . Och så plötsligt just när man smålett åt ankorna som guppar fram i färghavet (helt ointresserade av den näraliggande vikens vatten), då ser man bebisen!

Som i ett skikt hitom det rika måleriska landskapet ser man ju plötsligt tallriken, skeden och profilen på den förtjusta mamman som ska mata det vilt skrikande barnet. Den stora stunden; matdags för bebisen i skepparmössa och spetskrage!

Precis som i Diskkasterskan finns det något drag av vardagseufori i den här målningen.

Beate Sydhoff, Paletten nr 1/79

Även i Gittan Jönssons måleri är detta märkbart ( inslag av femtitalsnostalgi), men hon håller på att befria sig från också detta och stuiger med sin målning ”Diskkasterskan” fram som en häpnadsväckande helgjuten men ändå mtycket fri målare. Bilden har många bottnar, i sin form är den skiktad och komplicerad som ett nätverk av livsimpulser där kvinnan i sin glättade framtoning (femtitalsannons) också blir en amazon som i den metalliska värld hon lever i griper till vapen och blir aktiv. På flera sätt är den en optimistisk målning, full av upprorets uppsluppenhet, men den har också i sin bepansrade form en fångenskap inbyggd som är svår att helt förklara. Kanske ligger den i landskapet och i färgen, kanske i stiliseringen som i bilden står i så stark kontrast till viljan till befrielse.

Leif Nylén, DN, 1978

Ändå är det kanske inte alls nederlagen, sveken, skuldkänslorna som Gittan Jönssons bilder handlar om. Utan om den starka och otåliga drömmen om frihet, gemenskap, extas som liksom finns bakom eller bortom ångesten och misslyckandena.