23/6 2008
Marie Pettersson, HD
Prinsessor utan Panik, seriealbum av Kristina Abelli Elander och Gittan Jönsson, 2007
De båda konstnärerna har helt enkelt skickat seriestrippar till varandra och tillsammans skapat ett album som nu finns återgivet i oredigerad faximil. Det är otroligt underhållande läsning. Albumet blandar konstnärligt med privat, nutid med dåtid, politiskt med personligt. Abelli Elander och Jönsson beskriver sjuttiotalets feministiska kamp och konstvärldens gubbighet. Valet man som kvinnlig konstnär tvingas göra – barnen eller konsten eller mannen – för att hårdra det. ”Såja, var lugn nu! Mamma ska jobba nu!” säger en frustrerad Gittan ner i barnvagnen – allt sker samtidigt, amningen, idéskapandet, kampen för tiden och saken.
Roligast blir avsnittet om just utställningen på Liljevalchs– och för dem som var unga och aktiva vid tiden är det säkert ännu mer givande. Med humor och distans men också med argaste ilska återger de båda konstnärerna tidsandan.
29/11 2007
Camilla Hammarström, Aftonbladet
Denna ambivalenta ömsinthet har Gittan Jönsson behållit. De senaste årens dammsugerska som dyker upp i snudd på varje målning nuförtiden, har blivit ett tvetydigt feministiskt signum för hennes konst. Å ena sidan är hon med Sonja Åkessons ord ”Vit mans slav”, å den andra dammsuger hon den av rasism nersolkade danska flaggan och utför andra välbehövliga dagspolitiska städjobb. Hon tycks fungera både som räddande ängel och skräckexempel.
När jag står i Konstakademins salar överväldigas jag av styrkan i min egen ambivalens inför henne. Den stegras nästan till ett illamående. Nej, jag vill inte vara hon! Men det eviga neurotiska städandet som kvinnor ägnat sig åt i generationer har ju gått i arv även till mig. Att jag kallar mitt eget gnoende för ”helgande av intimsfären” gör inte saken mindre komplicerad ur ett feministiskt perspektiv. Och jag nödgas återigen konstatera att: jojomänsan, det personliga är fortfarande politiskt.
10/6 2006
Dan Jönsson, DN
Hur gör man konst av en lycklig barndom? Och hur hanterar man som feminist en manlig förebild? I Gittan Jönssons utställning på Aura i Lund korsas de hårda frågorna om makt och dominans med de betydligt mjukare och svårare om kärlek och beroende. För mig blir det en överraskning; Jönssons konstnärliga profil har alltid varit skarp, men också lite endimensionell – tidigt slipad genom sjuttiotalets anarkistiska uppror mot hushållschablonerna i klassiker som ”Diskkasterskan” och med siluettten av den dammsugande hemmafrun som en logotype för hela konstnärskapet. Här ägnar hon sig helt åt minnet av sin pappa – idrottsmannen och, en gång, familjens självklara medelpunkt.
Resultatet är skört och vackert. I en lång svit teckningar, målningar och monotypier låter hon skidåkarens och diskuskastarens spända koncentrerade kropp avteckna sig mot ett upplöst bildrum. — Det är när hon släpper in kaos som tonen träffar rätt; i bilder där de tunna linjerna ser ut att treva över pappret, som om de förgäves sökte en tyngdpunkt, en balans. De är bilder som ser ut som om de vore utförda under hypnos; mentala kartor ritade ur minnet efter nattliga besök i ett förlorat land.
9/4 2002
Petra Karlsson, Helsingborgs Dagblad
Arbeten jag fastnade mest för var en svit svartvita tuschteckningar. Dessa bilder är skapade till musik och är tillägnade den avantgardistiske musikern John Cage. De har en öppenhet och en oförutsägbarhet som jag tycker om. De visar på tuschens uttrycksfulla väg över det vita pappret. Svärtan letar sig fram, vilar, rinner, finner ny fart, och då och då dyker gestalter upp i detta annars ickefigurativa skapande. Det är luftigt och lätt, fantasieggande och känsligt.
1998
Thomas Millroth
Gittan Jönssons målningar agerar på ett annat vis, de berättar, de vill övertyga, tveka, kasta sig mellan känslomässiga ytterpunkter. Det svarta finns sida vid sida med det röda, kärleken intill sorgen. På ett sätt har hon alltid haft mycket nära till det personliga i sin bildvärld. Hon skapar i sina målningar scener, dit hon förlägger minnen, längtan, händelser. Inte minst för henne själv rymmer dessa bildrum existentiella betydelser. Hon använder dem för att betrakta, bli tydlig, förstå. Dialogen mellan verk och konstnär är ovanligt öppet redovisad. Det finns privata nycklar – som hon behåller för sig själv; på så vis är bilderna självutlämnande men arketypiska. Ett slags hemligheter vi kännere igen.
1992
Ingamaj Beck, Aftonbladet
Färgskalan är ljus; kompositionerna ofta fragmentära. Bildelementen svävar mot en diffus bakgrund som ger associationer till drömmar eller till en tid då centralperspektivets torftighet ännu inte accepterats. Utgångspunkten är vardagliga skeenden av psykologisk karaktär; i bilderna förändrar sig erfarenheter av möten eller avsked till ett slags arketypiska visioner. Tonläget är sorgset, drömskt. Hanteringen är färgad av omsorg.
14/5 1983
Lars Nittve, SvD
Och den första bild som möter mig när jag kommer in genom dörren är ett lika fritt rum, ett rum i skimrande ädelstensfärger, som här dessutom får breda ut sig över hela duken. Målningen heter ”Den stora stunden”, en passande titel. Den kan åsyfta det benådade ögonblick då måleriet ”stämde”, då Gittan Jönsson med ett fantastiskt ”måleri-måleri” skapade dukens rika klangbotten, det mångfacetterade bildrummet. Men den stora stunden kan också ha varit när en av facetterna i prismat började gnistra ovanligt klart och öppnade bilden mot en paradisisk vik, där en segelbåt glider fram. . .
Det är en målning som man gärna försjunker i en gång, två gånger, tre gånger. . .Och så plötsligt just när man smålett åt ankorna som guppar fram i färghavet (helt ointresserade av den näraliggande vikens vatten), då ser man bebisen!
Som i ett skikt hitom det rika måleriska landskapet ser man ju plötsligt tallriken, skeden och profilen på den förtjusta mamman som ska mata det vilt skrikande barnet. Den stora stunden; matdags för bebisen i skepparmössa och spetskrage!
Precis som i Diskkasterskan finns det något drag av vardagseufori i den här målningen.
14/5 1983
Nina Weibull, Expressen
Oväntat börjar refrängen fila i mina öron när jag ser titlarna på Gittan Jönssons åtta stora målningar (utställda på Händer tom 18 maj): Brudparets förväntningar, Bröllopsmarsch, Den stora stunden – de är som hämtade från Savage Rose´s gamla LP ”Dödens triumf”. Men jag tar genast strid med associationen. Här handlar det ju om motsatserna, om gemenskap och det nystartade livets obändiga vitalitet.
Vad skulle väl moroten vara annat än ett givet tecken för livskraft? Den lyser som ett omen över en svartnande himmel, den tronar likt en patriark mellan hustru och barn i jättestillebenet ”Påsk” (målad i samarbete med Kristina Elander). Barnen är rädisor, frun en vackert gul citron.
1979
Beate Sydhoff, Paletten nr 1/79
Även i Gittan Jönssons måleri är detta märkbart (inslag av femtitalsnostalgi), men hon håller på att befria sig från också detta och stuiger med sin målning ”Diskkasterskan” fram som en häpnadsväckande helgjuten men ändå mtycket fri målare. Bilden har många bottnar, i sin form är den skiktad och komplicerad som ett nätverk av livsimpulser där kvinnan i sin glättade framtoning (femtitalsannons) också blir en amazon som i den metalliska värld hon lever i griper till vapen och blir aktiv. På flera sätt är den en optimistisk målning, full av upprorets uppsluppenhet, men den har också i sin bepansrade form en fångenskap inbyggd som är svår att helt förklara. Kanske ligger den i landskapet och i färgen, kanske i stiliseringen som i bilden står i så stark kontrast till viljan till befrielse.
1978
Leif Nylén, DN
Ändå är det kanske inte alls nederlagen, sveken, skuldkänslorna som Gittan Jönssons bilder handlar om. Utan om den starka och otåliga drömmen om frihet, gemenskap, extas som liksom finns bakom eller bortom ångesten och misslyckandena.
