Lars Nittve SvD 14/5 1983
Och den första bild som möter mig när jag kommer in genom dörren är ett lika fritt rum, ett rum i skimrande ädelstensfärger, som här dessutom får breda ut sig över hela duken. Målningen heter ”Den stora stunden”, en passande titel. Den kan åsyfta det benådade ögonblick då måleriet ”stämde”, då Gittan Jönsson med ett fantastiskt ”måleri-måleri” skapade dukens rika klangbotten, det mångfacetterade bildrummet. Men den stora stunden kan också ha varit när en av facetterna i prismat började gnistra ovanligt klart och öppnade bilden mot en paradisisk vik, där en segelbåt glider fram. . .
Det är en målning som man gärna försjunker i en gång, två gånger, tre gånger. . . Och så plötsligt just när man smålett åt ankorna som guppar fram i färghavet (helt ointresserade av den näraliggande vikens vatten), då ser man bebisen!
Som i ett skikt hitom det rika måleriska landskapet ser man ju plötsligt tallriken, skeden och profilen på den förtjusta mamman som ska mata det vilt skrikande barnet. Den stora stunden; matdags för bebisen i skepparmössa och spetskrage!
Precis som i Diskkasterskan finns det något drag av vardagseufori i den här målningen.