Presentation, Marabouparken 2016

Parallella linjer

Bettina Pehrsson, Konsthallschef och curator på Marabouparken

Gittan Jönssons konstnärskap spänner över drygt sex decennier. Med återkommande teman kring maktstrukturer och sociala relationer ter sig hennes verk lika egensinniga och starka som brännande dagsaktuella. Hon är en konstnär som berör, som vågar vara politisk och personlig och låta stora skeenden löpa parallellt med små. Ingenting är för enkelt för att ha betydelse. Utställningen •är den första större retrospektiva presentationen av Gittan Jönssons verk och kulminerar med den nya filmen Parallella linjer där hon är på spaning efter spåren av den feministiska rörelsen i Stockholm och Berlin och frågar sig – vad blev av alla ansträngningar och aktioner?

Gittan Jönsson växte upp på 1960-talet när fredsfrågan var stark och man engagerade sig mot atombomben och solidariserade sig aktivt för de svarta i kampen mot apartheid i Sydafrika. Som 19-åring flyttade hon upp till Stockholm från Helsingborg och började på Konstfacks reklamlinje, en skola som också den präglades av tidens anda med inriktning på ett större samhällsengagemang. I ivern att förändra världen och stoppa USA-imperialismen i Vietnam gick Gittan Jönsson med i Rebellrörelsen som snabbt utvecklades till en maoistisk sekt, där man trodde sig stå i spetsen för en kommande revolution. Rörelsen fick ett abrupt och dramatiskt slut och som ett led i att bearbeta sina upplevelser arbetade Gittan Jönsson och tre av hennes studiekamrater, Annika Elmqvist, AnnMarie Langemar och Pål Rydberg, fram Historieboken. Den socialistiska, tecknade bilderboken berättar om Europas och Afrikas historia där kolonialismens och imperialismens framväxt skildras ur det arbetande folkets perspektiv. Den gavs ut på Ordfront 1970, såldes i 70 000 exemplar och översattes till sex olika språk. Historieboken uppmärksammades i stora delar av världen och åtskilliga historielärare använde den under 1970-talet i sin undervisning. I utställningen visas en animerad version som gjordes av de danska filmarna Jannik Hastrup och Li Vilstrup 1975.

Politiskt engagemang och privata bilder

Efter Konstfack arbetade Gittan Jönsson bl a som illustratör för DN, Kamratposten, Vi mänskor samt Kvinnobulletinen. Hon var också verksam i designföretaget Mah-Jong där hon gjorde deras postorderkatalog. Vid ett tillfälle under Vietnamkriget, när Hanoi bombades av USA, byttes Mah-Jongbilderna på reklamtavlor i tunnelbanan ut mot pressbilder från bombningen.

I takt med att Gittan Jönsson under 1970-talet fick sina första barn växte insikten om den rådande ojämlikheten mellan könen och diskrimineringen av kvinnor, inte minst inom konstvärlden, vilket flyttade fokus, för hennes politiska engagemang till kvinnorörelsen. Gittan Jönsson var med att ordna Kvinnokulturfestivalen i det tomma Riksdagshuset under tre dagar 1977, vilken följdes av en av de stora manifestationerna för feministisk konst, Vi arbetar för livet, på Liljevalchs 1980. Hon var verksam musiker med det egna bandet Lava och medverkade även i bakgrundskören, som textförfattare och gjorde omslaget till LP-skivan Sånger om Kvinnor som kom ut 1972.

Efter arbetet med Historieboken och dess politiska budskap kom behovet av att släppa fram de privata bilderna – familjelivets konflikter, kvinnorollen och den komplicerade modersbilden. Som i skildringen av Den ensamma mammans semester från 1972 där hon med dammsugaren som enda sällskap sitter ensam kvar vid fönstret och längtansfullt ser ut på vägen som leder ut i världen. Den numera ikoniska målningen Diskkasterskan (1978) är på samma gång en uppgörelse och en hyllning till både sin diskustävlande pappa som till sin mamma som var hemmafru och vars roll stod för vardagens trivialiteter, det som aldrig gav några rubriker – disken och dammsugningen. Gittan Jönsson återkommer till sina föräldrar även i senare verk i skildringar av livet och döden, i sorgen och saknaden över att förlora dem.

Städa upp och filtrera världen

Som många kvinnliga konstnärer i sin generation har Gittan Jönsson gått in för att öppet skildra sina egna erfarenheter, beskriva den egna verkligheten och kvinnors osynliga historia. Prinsessor utan panik (2005-2007) är en drabbande och träffsäker brevväxling i serieform mellan Gittan Jönsson och Kristina Abelli Elander om prinsessorna Birgitta och Kristina, döpta efter Hagasessorna, precis som Jönsson och Abelli Elander själva. Titeln refererar till det gemensamma allkonstverket Prinsessan Panik som de bidrog med till utställningen Vi arbetar för livet på Liljevalchs 1980. Serien blandar konstnärligt med privat, nutid med dåtid, politiskt med personligt och skildrar med avväpnande humor livet i alla dess skeden. Brevväxlingen ger en träffsäker beskrivning av 1970-talets feministiska kamp och konstvärldens gubbighet. Gittan Jönssons alter ego Dammsugerskan tar den feministiska kampen vidare i sin iver att inte bara ta bort damm i största allmänhet utan städa i större sammanhang – förbättra världen, riva murar och göra miljön och luften renare och lättare att andas – i konstvärlden och i omvärlden.

Gittan Jönssons måleri har sedan 1970-talet genomgått många faser och fungerat som ett sätt att filtrera världen och som en plats för att reflektera över den egna situationen. För Gittan Jönsson var det filmen som på allvar öppnande upp för ett nytt bildspråk och en koncentration på måleriet. Som rekvisitör och assistent till bl a Carl-Johan och Marie-Louise De Geer (Ekman) i filmen Hello Baby och till Jan Troell fick hon upp ögonen för blandningen av illusoriska och autentiska verkligheter där perfekt genomtänkta filmscenerier avgränsades av kaos och teknik bakom scenografins hörn. Verket Tiden och rummet från 1975 är ett av många exempel på hur hon använder bildrummet som en scenografi för att förmedla upplevelsen av inre spänning och konflikt.

Med en övergripande blick på Gittan Jönssons produktion över åren blir det tydligt att hon är en konstnär som botaniserar bland stilar och uttryck och som aldrig låter sig inringas eller blir tydligt identifierbar. Det skiljer bara ett år mellan Gittan Jönssons Självporträtt från 1977 och Diskkasterskan från 1978. Ställda bredvid varandra är det svårt att tro att målningarna är gjorda av samma person. Där Jönssons Självporträtt är målat i en saklig realistisk stil som för tankarna till Ola Billgrens målningar från samma tid, så är Diskkasterskan utförd i en pseudo-futuristisk stil. En medvetet vald teknik för att överföra en illustration på en parmesanostförpackning till en målning av en revolterande hemmafru.

Måleri som knyter samman tillvaron

I senare målningar finns ett intresse för formen, där Gittan Jönsson på ett tydligare sätt intresserar sig för ytan och hur den kan fungera som en plats för ett reflekterande måleri. Hennes politiska engagemang finns där, liksom det självrefererande, men nu som delar av ett måleri som är orienterat mot olika måleriska strategier.

I Gittan Jönssons målningar finns kartor och diagram som blandas med inslag av abstrakt måleri och partier av flödande färg. Måleriet rör sig över större ytor och har blivit ett intresse i sig. Stilar som tidigare varierats i olika målningar återkommer nu som delar i enskilda arbeten. Såväl innehållsmässigt som visuellt finns tydliga referenser till konstnärer som Franz Ackermann och Julie Merethu, två målare som använder sina dukar som en yta för att reflektera över platser och hur de framträder för oss i form av kartor, turistbroschyrer, ekonomiska och infrastrukturella systern. Gittan Jönsson använder liknande material i sina verk, framför allt från sin nya hemstad Berlin, men låter hela tiden historiens skeenden finnas närvarande. Både i det stora som i referenser till Rosa Luxemburg eller Wilma Rudolph och i det lilla, mer privata, som i målningen Mah-Jong från 2014 då Jönsson låter delar ur sina tidigare verk besöka målningen. Gittan Jönsson skapar av en egen väv av tusentals osynliga trådar, som ger mening och som knyter samman hennes egen tillvaro med omvärldens.