Dan Jönsson, DN 10/6 2006
Hur gör man konst av en lycklig barndom? Och hur hanterar man som feminist en manlig förebild? I Gittan Jönssons utställning på Aura i Lund korsas de hårda frågorna om makt och dominans med de betydligt mjukare och svårare om kärlek och beroende. För mig blir det en överraskning; Jönssons konstnärliga profil har alltid varit skarp, men också lite endimensionell – tidigt slipad genom sjuttiotalets anarkistiska uppror mot hushållschablonerna i klassiker som ”Diskkasterskan” och med siluettten av den dammsugande hemmafrun som en logotype för hela konstnärskapet. Här ägnar hon sig helt åt minnet av sin pappa – idrottsmannen och, en gång, familjens självklara medelpunkt.
Resultatet är skört och vackert. I en lång svit teckningar, målningar och monotypier låter hon skidåkarens och diskuskastarens spända koncentrerade kropp avteckna sig mot ett upplöst bildrum. — Det är när hon släpper in kaos som tonen träffar rätt; i bilder där de tunna linjerna ser ut att treva över pappret, som om de förgäves sökte en tyngdpunkt, en balans. De är bilder som ser ut som om de vore utförda under hypnos; mentala kartor ritade ur minnet efter nattliga besök i ett förlorat land.