Camilla Hammarström i Aftonbladet, 29/11 2007
Denna ambivalenta ömsinthet har Gittan Jönsson behållit. De senaste årens dammsugerska som dyker upp i snudd på varje målning nuförtiden, har blivit ett tvetydigt feministiskt signum för hennes konst. Å ena sidan är hon med Sonja Åkessons ord ”Vit mans slav”, å den andra dammsuger hon den av rasism nersolkade danska flaggan och utför andra välbehövliga dagspolitiska städjobb. Hon tycks fungera både som räddande ängel och skräckexempel.
När jag står i Konstakademins salar överväldigas jag av styrkan i min egen ambivalens inför henne. Den stegras nästan till ett illamående. Nej, jag vill inte vara hon! Men det eviga neurotiska städandet som kvinnor ägnat sig åt i generationer har ju gått i arv även till mig. Att jag kallar mitt eget gnoende för ”helgande av intimsfären” gör inte saken mindre komplicerad ur ett feministiskt perspektiv. Och jag nödgas återigen konstatera att: jojomänsan, det personliga är fortfarande politiskt.